Historik

Historik Och Utveckling

Här berättar Hillevi Pettersson om Lödöse stödföreningens historia:

Man tänkte inte på att Lödöse varit en stad. Visserligen hittades en massa saker i marken och massor av syllar efter husgrunder. När järnvägen byggdes sprängde man golvet på S:t Olofskyrkan och det kom fram en massa benknotor och kranier. Inför Göteborgsutställningen 1923 var det stora utgrävningar i Lödöse bl. a kloster kullen undersöktes noga av af Ugglas. På 40-talet fanns en präst i Lödöse som hette Elfstam. Han började samla in föremål som så småningom blev förvarade i ett hönshus som hörde till gården som låg när kloster kullen. I början på 60-talet byggdes hyreshus. Man blev då tvingad att göra arkeologiska undersökningar. Så småningom blev Rune Ekre engagerad och många blev intresserade. Man började prata om att Lödöse borde ha ett eget museum. Fynden skickades till Stockholm för konservering och där stannade det mesta kvar. Den bildades en grupp som fungerade som en styrelse och kommunen släppte till ett källarutrymme i Fornäng. Gruppen bestod av Rune Ekre, Bertil och Greta Hedin. Carl Hyllander, Nils Olofsson, Erik Kalleson Arvid Augustsson, Lagergren och flera andra Lödösebor. Det fanns en önskan från vissa politiker att museet borde ligga i Lilla Edet. Styrelsen arbetade flitigt med iordningsställande av museet och 1964 invigdes det.

Under åren i Källaren ordnade Rune Ekre tillfälliga utställningar ibland nya varje månad med hjälp av styrelsen. De hette tex: ” Metall i medeltid”, ”Medeltid på frimärken”, Lödöse- Lilla Edets järnväg”, ”Lilla Edet, 700 år och många fler. Varje jul gjordes en konst och konsthantverksutställning. Det gjorde att många började måla, snickra och knyppla. Det var mycket lyckat och det blev en verklig uppryckning för konstintresset i Lilla Edets kommun. Varannan torsdag var det samkväm på museet med föredrag, musikunderhållning och framförallt   tog Rune Ekre fram ”Veckans fynd” som han berättade om. Så småningom tog länsstyrelsen över styret av museet. Museet visade att det var lyckat och borde expandera, 1994 den 4 juni invigdes det nya museet. Redan i början när det tidiga museet var nytt startade styrelsen ”Lödöse museums stödförening”. Föreningen fick massor av medlemmar och så småningom ändrades styrelsen för museet till styrelsen för stödföreningen. Medlemmarnas årsavgifter har använts till diverse prylar men också till föredrag och annan underhållning. Många Lödösebor och även människor på andra sidan jordklotet har varit medlemmar. De flesta som var med från början finns inte längre ibland oss, men det har kommit nya och meningen med föreningen är att stödja museet och se till att museet får tillgång till det museet har rätt till. I form av statliga och regionala stöd. Vi i Lödöse museums stödförening hoppas att föreningen skall vara levande och att föreningen ska vara uppmärksam på museets behov. 

Hillevi berättar!

Så här till midsommar med det är ljusa nätterna så kanske det kan passa med ryslig historia. Den här händelsen utspelades under 1600 talet. Under den tiden då man brände häxor. Det var oftast kloka kvinnor som var kunniga om läkemedelsväxter. Kyrkans män ansåg att dom hade monopol på att bota folk och det skulle ske genom bön. Att bota folk med örter ansågs som trolldom och det gjorde dessa kvinnor till lätta offer för skvaller och trångsynta prelater.

Den här historiens kvinna hade blivit dömd för  häxeri och skulle därför brännas på bål på Tingberga kulle. I väntan på verkställande av domen hölls hon i fängsligt förvar på Gårda, ett hemman i Lödöse. Bränningen skulle ske under spektakulära former med mycket bestraffning. Fången skulle till att börja med ledas upp till högsta krönet på berget, den brantaste och jobbigaste vägen. Därifrån skulle hon kasta över kanten ner till ett väntande bål. Straffen var som sagt väl uträknade, skulle tjäna som en varning till allmänheten som alltid strömmade till vid sådana folknöjen som avrättningar. Vägen upp till krönet  och avrättningsplatsen på Tingberga bevakades av bönder som skulle att ordning på allmänheten. Förrättningen fick inte störas. Vid halshuggningar var det alltid folk som ville ha blod, det ansågs vara bra mot fallande sjukan. På avrättningsdagen fick kvinnan tillsammans med två fångvaktare börja den mödosamma klättringen uppför berget. Har man som jag sett stigarna och branten så förstår man att det måste ha varit jobbigt. Kvinnan var säkert i kedjor och väktarna fullt kläda med tunga kläder och utstyr. När dom nådde krönet säger berättelsen att alla var trötta av den mödosamma klättringen och nu skulle den desperata kvinnan slängas över kanten. Jag tror hon kämpade för sitt liv och kämpade emot, vakterna var trötta, hon desperat. Det som hände var att kvinnan fick tag på en av väktarnas ben som tappade balansen och följde med över kanten ner i den väntade elden det blev en dubbel tragedi.  

De arkeologiska utgrävningarna i Lödöse har pågått sedan början av 1900-talet. Drygt 100 år av undersökningar har resulterat i omkring en halv miljon fynd. För mer information besök Lödöse museum egen hemsida:

https://www.lodosemuseum.se/



Jag utnyttjar mitt medlemsskap i stödföreningen genom att dricka kaffe i Örtagården och få 10% rabatt.

Jag påminner om vårt evenemang på tisdag då vi firar att det är 25 år sedan som Lödöse museum öppnade.

Skriver Sven Hellbom på föreningens egen Facebookssidan den 2 juni 2019!

https://www.facebook.com/